Japan 07

Mellan februari och mars var jag i Japan för andra gången. Förra resan tog jag och undersökte hela landet och allmänt lärde känna Nippon som det heter. Men denna gång var jag bara där en månad så jag valde att fokuserade på Tokyo och Kyoto.
Så vad kan då sägas om återbesöket av mitt älskade Japan? Allt går ju inte att få ner på papper, men jag lägger upp lite olika småkapitel om resan, människorna och om landet.

Prolog
Resan till Nippon var ganska behaglig, som jag sa tidigare så suger 10 h flygresor, men denna gång hamnade jag bredvid en Stefan som skivinköpare från Örebro. Han var galet bra på musik och bjöd hejvilt på drinkar (på finnair är bara första gratis). Så vi blev ganska goa och pratglada, sen roffade han åt sig min ipod och hyllade a-ha som ett av världens mest underskattade band, nice. Snubben hade bara ett stort problem och det var att han satt och fes, samt att han varnade mig med "Bara så du vet så har jag skitit", fy fan. Men han somnade efter sin sjätte gin och tonic, och jag däckade därefter.
Sen vid landning så var det bara att ta sig in till värdshuset Sakura Ryokan (som jag bodde på förra gången också). Sjukt nog så mindes jag vägen exakt, vilket är konstigt med tanke på hur Tokyo är uppbyggt (tänk er typ centrala Rom spegelvänt och utan adresser). Väl framme så dumpade man väskorna och träffade två backbackers i lobbyn, vi drog och käkade lunch (tempura mmmm) och babblade lite. Den ena (som också hette John) var från USA och berättade väldigt intressant om sina två bröder som är och krigar i Irak, och hur 11/9 var en viktig del i Amerikas utveckling. Den tredje i sällskapet var en tjej som hette Georgia och kom från Down under, och hon var på en hittadigsjälv resa, hehe. Slutade faktiskt med att jag hängde med henne mina tre första dagar. Hon tyckte btw jag var en kopia av Orlando Bloom, grymma öde

Bicycles from hell
Om det är något som japanerna är galet skillade på så är det cykeln. Hade glömt bort hur många japaner som hojar, problemet är att folk cyklar helt utan förstånd och BARA på trottoaren, och det bor 12 miljoner i Tokyo.... Min första promenad i Ueno (lugnaste delen av stan) var jag nära på att bli påkörd typ fem gånger, och inte bara av sexuellt frustrerade unga män, utan av gamla gummor som utan problem kunde tänka sig att cykla över en stackars utböling. Men det värsta jag såg var en buisnesskvinna som hade två barn på cykeln, pratade i telefon med ena handen, och med den andra sicksackade hon genom enorma folkmassor i ruskig fart, I bow in total respect.

Sömn och mobiler
Två lustiga grejer i Japan är deras powernaps och mobiler. De kan fan sova när som helst & var som helst. Inte som i Sverige där om man ser någon sitta och sova på en bänk eller sent på tunnelbanan så tänker man "aj fan, rånrisk", nej sånt existerar inte i världens säkraste land. Och det finns två olika typer av naps, de som samurajsover och däckar med huvudet neråt, eller de som slaggar med öppen mun och sitter lutandes mot en besvärad buisnesssnubbe som inte vågar säga ifrån, helfestligt.
Men telefonerna är en av de få sakerna som jag stör mig på. Japaner är rätt kassa på ögonkontakt och nu med deras mobilkultur är det ännu värre! Så fort det finns en ledig stund så stirrar de rakt ner och pillar med mobilen, skitirriterande men dock lite förståeligt iom att deras nallar skiljer sig drastiskt från våra, för de har ett snabbt och billigt sätt att surfa på telefonen. Men den största anledningen till Japans mobilboom är nog Mixi, som är deras motsvarighet till myspace / facebook. ALLA har det och kollar det hela tiden... Typ direkt efter en utekväll brukade mina japanska polare sitta och dissa mig och skrev och läste om allt som hänt för fem minuter sen... Nej jag tycker bättre om det svenska sättet: Vakna bakis dagen efter, gå och köpa donken, softa framför teven och sen gå in på myspace och läser om diverse förödelser från gårdagen…

Kodokan dojo
En sak som jag ångrade från min förra japanresa var att man inte tränade någon kampsport, jag undrade faktiskt varför jag bara var en observatör av något som jag älskar så mycket i livet? Så denna gång tog jag tag i det hela och gick till Kodokan dojo och deras international office (där det fanns en som pratade engelska) och skrev in mig i judons absolut första och bästa dojo. Killen (som också var en av huvudtränarna) frågade mig hur länge jag tränat judo, och jag förklarade att det var jujutsu jag körde och att judo var en grej jag har haft vid sidan. Han funderade lite och frågade sedan "How long you train?" och jag svarde med mina tolv år, varav han säger "Ok, then I put you in advanced sparring group in big dojo, good luck". Lagom spänt eftersom jag inte ens sysslar med samma kampsport...
Men första träningen var en underbar upplevelse, och jag var för första gången på mycket länge nervös; kunde inte formaliteterna, allt stod på japanska (var tom nära att tralla in i tjejernas omklädningsrum), visste inte vem som var O sensei och var bara allmänt lost in translation. Men efter att jag steg in i den mäktiga huvuddojon så slet jag åt mig en västerlänning och frågade om det fanns något speciellt jag var tvungen att tänka på, men det enda annorlunda ritualerna för mig var att man skulle buga åt alla tränarna när man kom in och att man var tvungen att alltid buga sittandes (oavsett stående eller liggandes sparring) under träningen.
Själva träningen var kalas, världsklass på hälften i hela dojon, och de utlänningar som tränade var också ruskigt vassa. Sparrades och snackade bla med en kille som var med i Secret Service och var Dick Chaneys livvakt under hans dåvarande Tokyo besök, och han var helt enkelt problematisk att köra med kan jag säga;). 
Det blev totalt fyra vändor på Kodokan under min månad, och jag kommer definitivt att återvända dit vid nästa visit.

Sex And The City (Japanese edition)
En av de softaste kvällarna i Tokyo var med min käre vän Kumiko som skulle ta mig till hennes polares restaurang för att käka lite nice sashimi. Allt var helcoolt, goda drinkar, god förrätt osv. Sen droppade förmodligen hela Kumikos närmsta enbart kvinnliga kompiskrets in. Och Kumi-san (som hon kallas) och hennes vänner är alla typ 30+ och lite snygg överklass. Så hela stället fylldes med heta classy 30+ japanskor. Did anyone say heaven? Hursomhelst så var det absolut bästa att alla snackade engelska, detta har och kommer aldrig hända igen i japans historia... Fick en palmreading av en av tjejerna som sysslade med sånt, tyvärr skrämde hon skiten ur mig genom att säga om jag inte tar hand om min hälsa så kommer det att gå illa. Wtf, såna statements får man väl inte slänga ur sig på en fest!?
Middagen och sedan festen var iaf kalas, alla söp till och blev kramiga. Sen lyckades jag med bedriften att göra bort mig totalt. En av tjejerna flörtade lite med mig under kvällen, och sa efter en några drinkar. "John, we are only girls here, you only guy. You are like our king and we are all your queens, thi hi... Btw, mr King how old you think I am?". Den frågan är en dödfälla för oss män. Frågar en tjej detta får man lust att fly under bordet eller dra något gammalt över sig, för man vet att man kommer antingen gissa för högt eller ljuga för mycket så att tjejen märker det. Anyway efter några slingringsförsök från mig så slog jag till med 31 (hon var en av de äldre och såg inte en dag yngre ut än 35). Då blev hon väldigt tyst; " I am 28." Fuck tänkte jag=(. "Now you are not King anymore, now you are my slave " Score tänkte jag=).
Lyckad kväll allt som allt.

För att sammanfatta, Japan är och förblir ett av mina största intressen i livet, och hur många gånger man än åker dit så hittar man alltid någonting nytt att se och uppleva.

– John Andersson