Var jujutsuns historia börjar beror på hur långt tillbaka i tiden man vill gå. Det brukar sägas att den indiske buddhistmunken Daruma, som på 500-talet förde zen-buddhismen till Kina, utövade jujutsu. Säkerligen har många grundläggande principer och tekniker i jujutsun hämtats från Kina till Japan. Men att jujutsun har rötter i Indien och Kina är inte detsamma som att man utövade jujutsu. Inte förrän långt senare får avancerade system av obeväpnade kamptekniker som bygger på mjukhetens princip detta namn i Japan.

Under inbördeskrigens tid i Japan utvecklades en rad kampkonster till fulländning. Den japanske yrkeskrigaren, samurajen, ägnade sig från barndomen åt att lära sig och ständigt förbättra dessa kampkonster, både beväpnade och obeväpnade. Samurajen behärskade framförallt en rad vapen, särskilt det japanska böjda tvåhandssvärdet, katana, vilket smiddes av två sorters stål och var vasst som ett rakblad. Men han var också en mästare med pilbågen, spjutet, stridslien och vissa mindre ibland dolda vapen.

Samurajen utbildades i den skola, ryu, som föredrogs av den klan han tillhörde. Varje skola hade sina tekniker för den väpnade eller obeväpnade striden, även om olika skolor kunde specialisera Sig på bestämda former. Ett sammanfattande namn på kampteknikerna var bu= kamp eller strid, jutsu=konst eller teknik. Krigarna kallades bushi(shi=man).

Även om obeväpnade kamptekniker ingick i de flesta ryus kursplan, betecknades de inte som jujutsu. Detta ord kom i bruk först sedan den långa perioden av inbördeskrig brutits och shogunen Ieyasa Tokugawa gripit makten.Shogunen var en militär befälhavare, och det samhällssystem som gällde i och med Tokugawa-epoken från omkring år 1600 var en hård kontrollerad militärdiktatur. Alla utom samurajerna- som närmast är att jämföra med vår adliga riddarklass under medeltiden- förbjöds att bära svärd. Samurajen hade rättigheter och skyldigheter som är svåra att förstå för den som lever i ett modernt samhälle. Han hade rätt att avrätta en person på stående fot redan för en förolämpning. Många av de jujutsu-tekniker samurajen använde i dåtidens Japan är helt otänkbara som självförsvar i dagens Sverige. Samurajen hade dock även en mycket hög moral och styrdes av ett invecklat regelsystem, bushido (krigarens väg). 

I en kamp-situation kunde samurajen mista sitt favoritvapen, svärdet. Kanske ville han som den stolte adelsman han var inte ens nedlåta sig till att använda svärdet. Eller också behövde svärdsfäktningen kompletteras med andra angrepps-försvarstekniker. Dessa obeväpnade system kom från 1600-talet att kallas jujutsu eller yawara. De olika ryu undervisade i sina olika system och man har räknat med att det under 1600-talet fanns 700 olika jujutsusystem. Stilarna lade olika tomvikt vid t.ex fasthållningstekniker, atemi(=stöt mot kroppen genom slag eller spark) eller kasttekniker. Skolorna hade dock en gemensam princip, att utnyttja principen ”ju”. Detta ord kan översättas på många olika sätt. Det vanligaste är mjukhet. Men ju kan också betyda flexibel och syfta på förmågan att snabbt byta teknik och förhållningssätt. Ju kan även betyda ädel och syfta på principen att inte i onödan tillgripa det för samurajen närmast heliga svärdet; mjuk kan även uppfattas som motsatsen till hårt- som stålet i svärdet.

Texten ovan är hämtad från Magnus Cederblads bok – Fundamental Jujutsu. Fundamental jujutsu kan beställas direkt från Suginoharyu. Skicka ett mail till postmaster [at} suginoharyu.com för mer information.